Underbar dag!

Det var söndag igår och jag vaknade och mådde inte alls bra. Eller, fysiskt så var det ju inga fel på mig, men psykiskt (ingen överraskning kanske..) Var väldigt tungsint och nere mest hela dagen och hade inte lust att göra någonting. Men tillslut så orkade jag kolla på TV och måla lite iaf. Att det snöade gjorde det ju inte bättre.. Jag funderade allvarligt på att ta ledigt från skolan tills snön försvunnit, och om den inte gjorde det så skulle jag stanna inne till december. Då får det komma snö om det vill. Vid halv sju gick jag för att köpa tidningen. Det var då jag insåg vilken underbar dag det var. Efter att ha känt det som att jag andats i samma papperspåse sen 1744 ungefär så välkomnade jag faktiskt den kalla vinterluften. Och plötsligt så kändes snön väldigt positiv. Att det snöade för första gången var liksom ett "bevis" på att "här är ditt nya liv Amanda! Det kanske är tomt och kallt till en början, men efter vintern så kommer det ju alltid en sommar (om än med varierande väder). Och nu är allt nytt och tomt och väntar på att fyllas med bra saker! Det här är första dagen på resten av ditt liv!"

Och nu ska det banne mig vara det också!
Jag har redan tagit mig i kragen och trotsat min paranoia flera gånger (observera att jag törs duscha med duschdraperi OCH draperiet fördraget in till tvättstugan!) Dessutom så har jag börjat skratta åt alla eventuella mördare/psykopater som väntar bakom varje stängd dörr, så att de fattar att jag inte är rädd för dem. Så då kan de gå hem.

DET ÄR NU DET BÖRJAR!
Nu ska allt gammalt ut!
Nu ska mitt liv bara fyllas av positiva saker!
Jag ska inte längre acceptera saker som gör mig ledsen!
Jag ska inte stå ut med lögner och undanflykter!
Jag ska inte längre komma i andra eller tredje hand!


Så till denna dagen.
Vaknade kvart i fem och satt sen och kollade på klockan resten av morgonen. Pappa går upp kvar över fem och åker till jobbet kvart i sex. Så jag tänkte att jag skulle gå upp vid sex. Så skulle jag få en extra halvtimme att äta frukost på eftersom jag redan var vaken. Och jag satt och tittade på klockan för att vänta på att den skulle bli sex. Två minuter i sju knackar mamma på dörren. "Ska du inte gå upp snart?" Jag känner mig så korkad! Jag har suttit och kollat på klockan sen kvart i fem, MEN INTE FATTAT när klockan blev sex, och sen halv sju, för att sedan slå över till sju.. Vart har mina hjärnceller tagit vägen?