To my dear Emily

Okej, okej, du heter Emelie, men det lät bättre med Emily! Mer engelskt.

Ännu en gång har denne Emelie efterlyst en blogg. Fråga mig inte varför, för jag har egentligen ingenting att skriva om. Nada. Menmen, jag ska göra mitt bästa.

Det var en gång en tjej. Hennes namn var Amanda Birath och hon bodde i Avesta.
Jag var som de flesta andra barn. Lite knubbigare, kortare och mer tillbakadragen kanske, men hade ingen diagnos på att något skulle vara fel med mig. Låg- och mellanstadiet förflöt som för de flesta andra. I sexan var jag fadder till en tjej i ettan som hette Emmy och var iaf en decimeter längre. Det var lite jobbigt att ha en sex år yngre bekantskap som var längre, men det gick an det också.
I högstadiet kände jag mig lite efter. Jag var inte kär i någon av killarna i 8a (senare 9a). Jag läste mina böcker och ritade i mina block. Det var alldelens lagom. Senare kom en pojke in i mitt liv. Henrik. Vi var tillsammans i 8 månader och 27 dagar. Under den tiden bodde jag nästan i KU (Kyrkans Unga) i Grytnäs och spelade rollspel och kort. Mina föräldrar uppskattade väl inte riktigt min vistelse där.. Men nu efteråt så har jag fattat det som att jag hellre fick vara där än i pingstkyrkan.
Iaf, efter att det tagit slut mellan Henrik och mig så gick det exakt ett år (på dagen) innan jag dansade med Samuel på balen i nian och ett nytt förhållande var ett faktum. Eller, det visste ju inte jag, men det var det iaf. I början var det frid och fröjd och allt var en enda stor rosa bubbelgumsdoftande dimma.
Men efter ganska exakt ett år sen så insåg jag att min prins inte var så prinsig.. Jag kände mig konstant sviken och totalt oviktigt eftersom jag alltid kom i sista hand. Så trots starka känslor för honom så dumpade jag honom. Det gjorde väldigt ont och ett tag så var vi bara bästa vänner och hade väldigt trevligt tillsammans. Ibland för trevligt.. Men viljan fanns tydligen inte hos honom att försöka göra något bättre, så han fortsatte att såra mig. Då orkade jag inte mer och sa upp all kontakt. Och här sitter jag nu.. Anklagelser till höger och vänster och människor som hatar mig vart jag än går. Toppen. Men det var väl det som han ville.. Det är tydligen förbjudet att skaffa nya vänner efter att man gjort slut.. Han tror att jag försöker få hela världen att hata honom, men vem är det egentligen som bryr sig om våra bråk? Förutom hans vänner?



Okej, nu blev det för mycket ältande av saker som får mig att må dåligt. Har lovat mig själv att inte ägna dem någon uppmärksamhet, för det förtjänar de verkligen inte.



Så då återkommer jag till nyår igen då.. (Som alltid) Jag ser fortfarande fram emot det. Även om jag inte har ngt sällskap för kvällen så verkar det som att jag inte blir ensam om det iaf. Och det känns ju skönt. Vi ensamma människor kan söka oss till varandra. Hmm.. Är det här en tillräkligt lång blogg nu? Lägg märke till mina äckligt fula gula byxor uppe under armhålorna med svart skärp på bilden också. Hur kunde mamma låta mig gå ut sådär? Tyckte hon inte att jag hade problem som det var med min knubbighet? Var hon tvungen att framhäva den så mycket?! GAH! Och vad är det för pose jag har egentligen?!

Okejdå, jag fyller väl ut den lite mer med onödiga saker.. Hmm... Vad det nu kan tänkas vara. GAH! Inse Emelie! Jag har inget att skriva! :S Jag har gjort ett taffligt försök att skriva ngt, men jag erkänner att det är väldigt dåligt. Men det duger väl?

Nej, jag stöter inte på Jacob och har aldrig gjort det. Så alla rykten ni hört från Samuel & Co är falska. Jag tycker att han är en trevlig kille. Punkt slut.